Hej juni

Hoppade över maj, fanns en massa annat att göra under den månaden.

Morgonen har varit händelserik hittills. Den började med att jag tittade ut genom dörren (som är som ett fönster) för att se vad det är för väder…vad jag får se? Jo, SKRÄP! skräp ö v e r a l l t på hela uteplatsen och på gräsmattan. En glömd soppåse sent igår kväll har liksom spridit ut sig likt konfetti utanför. Ett litet glasspapper här, en halv morot där… Och den där konstiga stolthetspaniken som gör att det första jag tänker på är. GRANNARNA! OCH ANDRA MÄNNISKOR! (ser mig om lite försiktigt för att se om någon skrattar och pekar)  vad ska dom tro? att vi slänger  ut skräp på gräsmattan och struntar i att ta upp det!?  Att vi är slappa för att vi inte ser detta och gör något åt det förrän klockan nio på morgonen bara för att dom går upp klockan sju!? Att vi äter glass som heter magnum och bara äter halva grönsaker? ja det är ju inte så farligt egentligen.

Men sitta där på huk  med två små plastpåsar runt händerna i brist på handskar och plocka upp den ena lilla skräpbiten efter den andra. Det är ju mitt eget skräp men att liksom behöva slänga det en gång till, synligt,  utomhus.. Med skyndsam hand. Med en skamsen, lätt flyktig blick. Iförd mjukisbyxor. Det gjorde något med stoltheten….

Lite såhär känner jag mig

just nu. För det är sällan mittemellan här hos mig. Som om jag är instängd i ett paint-program  med illa tecknade bilder, som om jag fastnat i en bakfylla och inte har tillgång till vätska, som om kroppen ska gå av om jag ökar takten när jag går, som om ljudnivåer måste vara låga för annars kanske något spricker. Lite så känner jag mig just nu. Stressigt på jobbet, stressigt hos mig, det ska göras, det där ska göras, det där också och sen det där och glöm inte det och sen är det detta. Känns som att helgen försvann i en blinkning och som om jag inte suttit på flera dagar. Vaknade dessutom av det härliga ljudet av en svets och en såg i en obehaglig blandning, slänger bittersura miner ut genom väggen och hoppas att dom känner det i ryggen.

men..

Imorgon kommer syster och svåger! Då hoppas jag att det känns lite mer såhärhursomhelst ska det bli MYCKET trevligt med värmlandsbesök, minisemester (4 dar!) och utflykter. Nu ska jag dricka ljummet kaffe, lyssna till sågen, svarven, svetsen, borren eller vad det nu är och försöka göra mig klar så fort som möjligt (stress) så jag hinner (stress) kika på ett par skor innan  jobbet (stress) och köpa någon slags lunch (laktosfri) (stress).

På återseende

Talet växer fram med kaffet

för vissa morgnar är hemska. Nu har jag haft fyra i rad när jag vaknar efter ungefär fem snoozningar (observera att jag inte minns att klockan ens ringt) och kliver upp med en ytterst förvirrad och en slags krampaktig kroppskontroll, då huvudet känns tyngre än resten av kroppen, som en illa dragen bakfylla, jag blinkar i slowmotion och kan inte formulera en hel mening utan att sluddra förrän jag suttit stilla i ungefär en halvtimme och druckit en kopp kaffe. Jag tror kanske att det kan vara så att jag sover fortfarande. Om K också är vaken och hemma och pratar med med mig under den här första halvtimmen förvränger jag liksom ansiktet i en grimas och viskar hest -öh? va? ö h h..ge mig några minuter bara…

Det värsta som kan hända under den här tiden av extrem svaghet är att någon ringer. Någon som i något viktigt, som jobbet, som myndighetsperson eller vem det nu kan vara, så att jag tvingas upp ur detta tillstånd. Måste anstränga mig för att lyssna för att förstå för att svara. hua.  Nog om det.

Helgen har varit bra och ledig men kort. Igår fixade vi bla till utemöblerna, lagade där det behövdes och spikade där det kunde vara bra, de fick stå ute i vintras och det har gjort att från att ha varit nya, fina till att se ut och bete sig som om de vore tio år gamla, men nu är de redo för att grundmålas och målas vita såsom bordet vi gjorde klart för någon vecka sen.  Tror det blir finfint tillslut, måste bara sätta igång så fort som möjligt med målandet så det hinner bli klart för användning innan sommaren och alla lediga dagar tar slut.

Kaffebokstäver-teckning A3, gjord i promarker och tusch.

Monstret gör comeback? del 2

Efter detta påhopp mitt i natten av både spindel och tvestjärt har mitt agg och äckel mot dessa stackars små djur växt till sig rejält. Bättre blir det ju inte heller av att vara tillsammans med en spindelfobiker som helst plötsligt kan ge ifrån sig höga läten och springa iväg, innan jag fattat vad som är problemet hinner ju jag också bli livrädd, skrika utav bara farten och springa efter.

DETÄRENSPINDELUNDERSÄNGEN!

Första gångerna säger man ”jaha, ska jag ta ut den?”… Sen blir det mer ”å nej, då måste jag ta ut den”…och efter det ”Å herregud, vad ska vi göra?”

Igår kväll satt jag i godan ro framför en film och pysslade. Papper och saxar och lim och allt möjligt låg strött lite här och var på golvet och bordet. Plötsligt hör jag ett ”Wooahh” från K, vänder mig om då han sätter sig på sängen och drar upp fötterna från golvet. ”FLYTTAPÅDIGFLYTTAPÅDIG” ”DEN KOMMER MOT DIG!!”

”VAD? Vad är det?” säger jag och ställer mig mitt i rummet…

”JÄTTE-STOR-SPINDEL! Den gick härifrån och den var jättestor, säger han och pekar på en obestämd punkt på golvet och nu gick den under soffan, den var jättestor (andning och ett visst flackande med blicken) DUfårtabortden! säger han bestämt och stirrar på mig.

”Är…är det monstret?” frågar jag och syftar på spindeln för två år sedan som K har börjat kalla för monstret. Han var ju inte ens här då, har inte sett den annat än på foto men naturligtvis har jag berättat i detalj om hur stor den var och att jag fick ta ut den, inte med ett glas som jag brukar utan med en BUNKE för att den var så gigantisk. En degbunke och  en kartong under som flyttransport. Emlan gjorde inte mycket mer än skratta och hade ett visst, ”din lägenhet -din spindel- attityd, när jag skrattgråt hysteriskt och med darrande händer skulle försöka få bunken över spindeln och bad till nått obestämt att den inte skulle springa typ bakom garderoben… Hursomhelst så drar han alltid till med att ”monstret kan komma in” då jag vill ha öppet fönster sent på kvällen.

Tillbaka till gårdagen…

”Näe jag tror inte att det är monstret” säger han, ”men den är stor”

”Hur stor?” frågar jag medan jag sätter på mig skorna, känns bättre med dom på…

”mja..Stor” ”Du får ta bort den!” säger han igen och jag känner att jag kan ana ett visst småleende från honom…

”mm.. jag vet” mumlar jag och böjer mig ner för att se om jag kan se den under soffan. Självklart kan jag inte det då det ligger en massa grejer i vägen… Medan jag skrattar hysteriskt  och samtidigt frågar om riktning och hastighet på spindeln går jag in på toaletten för att hämta skurmoppskvasten.

”VAD GÖR DU? Ska du gå på toaletten NU?”

”nej jag tänkte hämta den här” säger jag och visar upp moppen, har ju skruvat bort själva mopp till golvet grejen för jag tänkte att jag kunde använda själva pinnen till att flytta på  saker under soffan med den så att jag inte riskerar att få spindeln på mig. Ja, jag börjar skjuta undan saker medan K håller utkik om den kommer springande… Jag skjuter lite till.. ”ser du den eller?”

”Näe inte än..”

…..

”NU, DÄÄÄR!!” skriker han och pekar.

Spindeln springer från soffan och ut på golvet och jag efter med glaset… Tills den stannar.

Den bara står där alldeles stilla, stor är den visserligen men inte monstersize. När den står där alldeles utlämnad och jagad blir jag lite nervös och börjar gapskratta. K blir en smula arg ”MEN TA DEN DÅ, FÅNGA DEN! den är ju alldeles stilla nu” jag tycker det är lättare att fånga dem i glaset när de springer istället för att närma sig med det när man tror att dom står stilla och  precis när man tror att man skall lyckas springer dom iväg, blir nervös av vetskapen om att de när som helst kan springa.

”Ta den nu då, springer den under sängen kan den gömma sig vartsomhelst… A! DEN SPRINGER, TA DEN!” och jag tar sats, får glaset över spindeln och med ett papper över släpper jag ut den.

Det var inte monstret den här gången, men han finns därute någonstans…

Monstret gör comeback? del 1

För två år sedan, sommaren 2010 hade jag min kära vän Emlan på besök. Det var supervarma sommardagar och vi satt inne i soffan på kvällen med både fönster och dörr öppen. Plötsligt ser jag någonting på väggen… minns att både jag och Emlan nyss sett någonting i ögonvrån, som ett djur som springer över golvet… Vi tänder lampan och på väggen över köksbordet sitter den största spindeln jag någonsin sett (som inte sitter i en glaslåda då..)

Här är den oredigerade bilden på inkräktaren… Vi pratar 10-15 cm utan att ta i

Hursomhelst, jag har aldrig varit sådär jätterädd för spindlar men inte heller överförtjust men har någon tagit sig in har jag tagit ut den utan större problem INNAN jag flyttade till Öland. Tidigare hade de största jag sett varit såna där höga, tunna långben spindlar  men på Öland var de låga, grova och stora. En natt när jag precis hade lagt mig, känner jag någonting som kryper på halsen och fortsätter ner. Jag rusar upp, tänder lampan och ser en hårig svart tjockbent spindel sitta på täcket…

Eftersom döda inte är min grej letar jag upp ett glas, placerar den över spindeln med ett papper under och ska ta ut den genom altandörren på internathuset.

Efter detta känner jag mig inte så trött längre och väljer att sätta mig framför tvn där två av mina husvänner redan sitter. Plötsligt känner jag något som kryper i håret, får total panik ställer mig upp, rufsar runt i håret, något hamnar innanför kläderna, jag tar av mig dom, står där halvnaken inför två oförstående och skrattande husvänner, och tittar febrilt på kläderna på golvet, känner efter om det finns kvar…. och så ”plopp” -vad är det som ramlar ner på golvet efter en stund? Jo, en Tvestjärt.

Efter denna incident förstod jag att anledningen till att ingen använde den där uteplatsen utan istället gick genom ytterdörren när de skulle röka var för att det kryllade av tvestjärtar och spindlar på den sidan så fort det blev mörkt…

Fortsättning följer…..

Morgonstund

Här sitter jag i solen och avnjuter nybakade scones med citroncreme  och honungsrostade valnötter tilsammans med färskpressad apelsinjuice bland doftande syrenbuskar och kvittrande fåglar.

eller ja.. inte riktigt kanske. Snarare frysandes inomhus med ljudet av regn som öser ner. Tillsammans med kaffe och kritvita brödet försöker jag hitta förståelse för och ha överseende med att den (för en laktosintolerant) lömska ingrediensen ”skummjölkspulver” finns i mitt bästa favorit-knäckebröd. Vad nu det ska vara bra för? Tänkte väl att det var något lurt med det där…för varför skulle någon tönt som inte tål laktos kunna få avnjuta något så simpelt som ett torrt knäckebröd till frulle? Okej goda saker som choklad och ost och ja…. men knäckebröd? Näe

Nämen vad har vi här?

Liberos ”potty training pants”…….. Ett rosa paket för alla flickor med lila potta och  klänning och ett blått paket för alla pojkar med blå potta och blårandig t-shirt. Skillnaden på sättet de sitter och att de båda är blonda tänker jag inte ens ta upp. Men hur är det egentligen Libero? Är det någon skillnad på dessa två färggranna paket med blöjor?

Nähä, det är samma storlek och samma funktion.

Men färgen på blöjan är viktig för små barn som är så små att de inte ens kan gå på toaletten. Så små barn sitter säkert skrikandes i barnvagnen efter rätt färg på blöjorna i affären och  påverkas inte alls av föräldrarnas val från första början. Minikidsen som inte ens kan prata rent än. De (barnen alltså) måste även, verkligen, ha ett genuint intresse för att det på Olles blöjor finns en helikopter där det på Anna finns tre små hjärtan istället.

Jag menar Herregud, hur skulle det se ut om Olle sprang omkring med rosa blöjor med hjärtan på, eller neutrala för den delen? Näe vräk på med helikoptrar och 674 blåa nyanser så ungen växer upp med färger och symboler så inpräntade och intjatade att när han växer upp, riktigt svider det i hjärtat och ögon när han ser sin dotter  klippas kort eller kommer klädd i blått från dagis och blir irriterad när sonen vill leka med dockor istället för lego.

Libero får gärna höra av sig (precis som Arla) vackerhetochmarkvardism@yahoo.se är adressen för jag är inte den som är den. Som klagar utan att erbjuda ett alternativ och jag är säker på att den där designen bara skulle kunna bli bättre.

Luriga Arla

Jag har sedan ett tag tillbaka varit mycket misstänksam i mataffären mot allehanda brödsorter, färdigmat, såser och annat för jag vet att kanske, kanske har de smugit ner en liten mjölkingrediens. så är det ofta också men där det har känts ganska säkert och inte så lurigt och krångligt såhär i början av mitt nya liv som laktosintolerant har varit i mjölkdisken. Laktosfri mjölk, laktosfri yoghurt, laktosfri grädde osv. Det tar ju lite tid att vänja sig, att inte bara slänga ner nått i korgen men förra veckan var jag ändå ganska nöjd över att jag numera börjar känna igen paketen och inte behöver övertydligt-läsa-mig-fram.  Men så en dag när något liksom inte kändes bra, det kändes lite märkligt och lite som om något var fel… Vad hittar jag i kylen bredvid min nyinköpta laktosfria mjölk? Jo en annan mjölk, den som höll på att ta slut och var anledningen till att jag köpte en ny. TAda

Aha! En L å g-laktosmjölk.Det är lur-arla som varit igång. Kan inte snälla, snälla arla bara göra det enkelt för sig och för mig som nybörjare och använda bara orangea förpackningar till laktosfria produkter i mjölkhyllan och kanske lila till låglaktos, kanske blåa till vanlig och vad sägs om kanske grön till mjölkfria? Till Arla vill jag ge en hjälpande hand och meddelar härmed att jag gärna hjälper till med de nya förpackningarnas utseende och färgval.