Här händer det inte mycket

i mitt rita-måla-pyssla -liv, förutom att jag nu gjort klart ett par sockor, med häl och allt, kanske inte de mest granna du någonsin sett men bara genom att göra spetig tå tyckte jag att jag avancerat nästan oändligt.

Det är mycket som händer just nu, som det alltid gör på höstvintern, den här tiden har alltid ett slags ångestfyllt täcke som den breder ut i tid och otid. Dagarna går i slowmotion och veckorna i ultrarapid. Förväntningarna på att året tar snart slut och ett nytt ska börja och då ska detta förbättras och det här förändras. Att då ska jag minsann skicka in bilder till alla skolor, till alla förlag till alla, till alla. Alla ska få se att det jag gör icke är en slags amatörhobby på ”detviktigasteärattmanharroligt-Sättet” Att jag faktiskt hade en idé, en plan om hur allt ska vara, att jag inte gjort allt det här i onödan, att den där teckningen med elefanten som jag satt med konstant fast den ändå blev fel, de där tre dagarna jag var ledig, ändå, i alla fall, var viktig och att jag kan få säga vadvardetjagsa  till mig själv. Att det här som jag gjort inte har varit en enda bortkastad tanke, en orimlig, oseriös idé om att åtminstone vilja försöka.

För hur gärna jag än skulle vilja att mitt intresse låg inom någonting annat, att jag hade läshuvud och att jag brann för att vilja utbilda mig till något rimligt, ett yrke där det krävs att jag läser tre fyra fem år för att sedan kunna arbeta som detta, säga yrkestiteln när jag presenterar mig och ha ett bevis, ett betyg, en examen på att jag lagt ner tid och möda för att komma dit jag hamnade. Ha Grundkurs i Statistik eller Atlas över människokroppen nonchalant utplacerade på bordet i stället för 200 best illustratiors world wide och pettson får julbesök.

För vad är det som räknas i slutändan? kronor i plånboken? ett yrke där man får chans att förändra och förbättra för barn i skolan? Ett yrke där man fördubblar ekonomin i ett ledande företag? Eller bara det att man själv har gjort det man kan av vad man har och tror sig göra bäst?’

Telefonen ringer och de frågar om jag kan börja en timme tidigare, javisst svarar jag. Jag har ändå inget för mig.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s