En Cykel

Det var en gång en cykel. Det var en gammal kärringcykel, en sådan som man satt utomordentligt bra på, med högt styre och liksom finåkte fram på gatorna. Den hade ingen växel men det gjorde ingenting då den var så lättcyklad ändå. En solig augustidag för fem år sedan fick cykeln med prickarna sitt livs äventyr då den blev fastspänd i ett ställ på en bil och fick åka från värmelandet till ölandet.

På rastplatser tittade vi till den så att den inte lyckats vrida sig loss från spännbanden bland skogsvägar och motorvägar, bland åkrar och sjöar men det hade den aldrig. Den såg nog mycket under dessa många och långa timmar på bilen men väl i Kalmar närmade vi oss slutet och det var bara bron kvar. Sakta rullade upp för den och tjoade vilt vid den högsta punkten. Alla dessa långsamma timmar i en varm bil en solig dag men nu var vi nästan, nästan framme.

Efter ungefär fyrtio minuters letande i kartor och felåkningar över ölandet nådde vi tillslut målet. Ett stort gult hus med en massa små runtomkring. Det var platt, perfekt att cykla på tänkte jag och letade upp huset jag skulle bo i. Väl framme var den prickiga cykeln ivrig att spännas loss, det var vad jag inbillade mig i alla fall. Vi tog bort banden och lyfte ner den och jag placerade den omsorgsfullt i cykelstället. Trots att jag bara fått en enda sak på plats kändes det redan som att jag var hemmastadd.

Den prickiga cykeln och jag hade många fina dagar på ölandet, ibland åkte vi in till färjestaden och handlade, ibland åkte vi bara runt, runt majsåkern för att komma bort litegrann, ibland tog vi oss ännu längre och kikade på röda hus och lador och funderade på vem som bodde där. Det var den prickiga cykeln och jag som hittade den magiska stigen (genvägen från färjestaden) och den omtalade hemliga trädgården tillsammans.

Så en dag i juni ett år senare, var det dags att lämna ölandet. jag hade ingen möjlighet att frakta hem den prickiga cykeln. Den fick vara kvar, jag föjlde den in till ett cykelförråd där det stod ett femtiotal andra, låste den och gav nyckeln till någon som la den i sin skrivbordslåda bland ett femtiotal andra.

Jag sa att -man kanske kan skicka den? med buss? med tåg?

-mm..Jo.. fick jag till svar. ”men då måste den in till Kalmar först” fortsatte personen på bred öland-dialekt

Jag gick därifrån, åkte från ölandet och tillbaka på den vägen jag kommit året innan. Det gick några år… jag tänkte på den prickiga cykeln ibland, om den är ensam? om den är rostig?, om någon kanske cyklar på den ibland?

Igår fick jag en ny cykel, utan prickar. Det var dags att ta detta steg. Det är dags att släppa den prickiga cykeln nu. Vi har många fina minnen, den och jag, men det har gått  så lång tid nu och ibland måste man tillåta sig att gå vidare och jag ser verkligen fram emot att få cykla igen.

På min nya fina svarta.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s