Vinterlandet

Idag verkar det som att vintern vill visa upp sig från sin allra bästa sida med sol, blå himmel, iskristaller och trädgrenar helt omhuldade och vita.

Det är lite som att den försöker locka på mig, -KOM KOM, titta, titta så fin jag är, inte gör det väl så mycket att det för det mesta är jättekallt, jättehalt och jättejobbigt att genomlida dessa vintermånader?

Eller gör det? Jo för även om jag försöker njuta av mitt utekaffe och även om  jag är väldigt fascinerad av snön så kan jag känna att vintern sviker genom att först inte komma alls och sen kommer helt plötsligt allting på en gång och då bor jag ändå i mitten av landet och vill inte ens veta hur det känns längre upp. Det där kalla, iskalla är värst och då hjälper varken fleecestrumpbyxor, tjockbyxor och fyra par tröjor, det är ändå kallt och där jag går med nästippen av plast alldeles röd som för att lysa upp vägen känner jag inte att det är så fint och fascinerande längre, jag känner inte att det är sådär mysigt och härligt frostigt. När jag riktigt kan se hur näsan pulserar av ilska och vanmakt och fingrarna domnade bort någon gång mellan konsum och övergångsstället då spelar det ingen roll hur fin utsikten är för jag har sedan länge virat halsduken om mössan och halva ansiktet, böjt hakan mot bröstet, halvsprungit mellan isfläckarna och drömt hela vägen hem om den där våren och den där vitsippan som ska stå i backen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s