Drömmen om att få applådera till sina egna åsikter

När jag var yngre ville jag bli politiker. (okej, jag kanske har det lite som en förvirrad dröm fortfarande någonstans långt in i huvudet) MEN tjaaa jag vet inte. Förutom att få förbruka själva makten och möjligheten att få många människor att lyssna till ens åsikter oavsett hur idiotiska dom än må vara, (läs: nyttpartihejasverigesomträngdesigframochin) och oavsett hur stort och välberikande avgångsvederlag personerna ifråga kan komma att njuta av i sina mindre offentliga dagar så tjaaa jag vet inte. Det verkar inte vara så glamoröst ändå med all denna hetsjakt och skvaller. Rykten och bevismaterial. Försvarstal och förlåtelse. Förtroende och mätningar. Eller?

Det får mig att tänka på när jag var liten och tyckte att någon var dum för att den personen tyckte helt tvärtom och mamma sa något mammor bör säga till sina barn i stil med att det är väl bra att alla inte tänker som du/är som du. Ja för tänk, tänk om alla vore som jag? Ja… om alla vore som jag… vadå? Jag har helt missat förklaring till vad som skulle ske om alla vore som jag, vad skulle hända och varför det skulle vara negativt? I min värld låter det helt fantastiskt om alla tänkte som jag om inte annat, så att jag slipper tänka att den där människan som kastar ur sig åsikter från 1800-talet eller bara idiotiska kommentarer i allmänhet tycker att den har lika bra åsikter och att detta verkligen är rätt som jag tycker att jag har.  Tänk att få höra sina allra bäst formulerade åsikter komma från någon annans mun i ledande position utan en massa om och men. Att personen kunde stå rabblande i tv-rutan, på torget, på mötet, på arbetet och överallt, och det enda man tänker när man hör det är Gud, vad bra sagt! Precis som jag tänker!  Fantastiskt!

Men även om man som politiker (förhoppningsvis) någon gång i medvind och vid vackert väder skulle få en och annan applåd så finns det ju alltid någon butter surnisse där längst bak som enbart kommit för att lyssna  på detta tal för att få ännu mer kött på benen när han kommer hem och håller låda om hur TOTALT misslyckd och korkad den där politikern, ja hela politiken var och är och att folk går PÅ dumheterna för ja till och med den där grannen Greta var där, och det var LÅGT tyckte han, det trodde han fan inte om henne.

Sen inser jag i all min naivism, att om det inte skulle finnas två sidor av någonting eller 378 sidor snarare, skulle människor  inte ha något att kämpa för och förenas mot. Människor skulle inte ha någonting att leva för kanske,  alla skulle bara vara så lyckliga och glada vilket leder till anarki, typ. För det är vad jag tror att dom säger, dom där som tror sig veta vad som händer om alla skulle tänka lika och samma.

En sista sak med det här att bli politiker är just att det inte verkar särskilt tacksamt. Här viger en person hela sitt liv (några år) åt att vara folkets röst i glädje, tröst, elände och förvirring men är det verkligen någon som applåderar när du är färdig? Står det en liten gubbe eller gumma där på andra sidan och applåderar åt alla dina insatser, förändringarna du arbetat så hårt för, alla framsidor i dagstidningarna, alla rykten du skapat som vi andra lever gott åt och skrattar till eller är förbannade på? Eller är den där kärleksfyllda applåden du suktade så efter i ditt arbetsliv bara ett miljömärkt kuvert med en summa på ditt avgångsvederlag?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s